Den här tårtan är inte stor nog för oss bägge

"Tårtan hotar demokratin!" sägs det. Inte barnprogrammet från sjuttiotalet, utan tårtan som kastades på en viss Åkesson nyligen. Den är tydligen ett så pass stort hot att den behöver diskuteras i långform - för att hantera ett hot av denna magnitud så behöver vi en bred konsensus där alla berörda parter tillfrågats. Demokratin måste räddas!

Från tårtan.

Samtidigt, några gator längre bort, blir någon stoppad av polisen. Inte för att de begått någonting brottsligt eller är misstänkta för någonting, utan för att de ser utländska ut. Och polisen har tagit för vana att slumpmässigt stoppa personer som ser utländska ut för att titta närmare på deras ID-kort. Hur infödda dessa personer än är.

REVA finns.

Samtidigt, några gator bort, blir någons brev tjuvlästa. Inte deras fysiska brev, men väl deras elektroniska brev. Och allt annat de gör och har gjort i elektronisk form - allt från bankärenden till informationssökningar om saker som skulle kunna vara besvärande ifall andra fick reda på dem. Så som "hur vet jag ifall jag är gravid?"

FRA lyssnar.

Samtidigt, några gator längre bort, händer något märkligt. En ung människa låter bli. Låter bli att engagera sig politiskt, låter bli att uttrycka sina åsikter, låter bli att göra allt för mycket väsen av sig. För hen vet att allt dokumenteras, och att allt kan och kommer att användas emot henom. Av arbetsgivare, som ser att hen är en oanställbar bråkmakare. Av rättsväsendet, som ser att det finns en straffhöjande historik i rättshaveriet. Av myndigheter, som i tider av allt striktare budgetar ser alla anledningar att säga nej som bra anledningar.

Datalagringen glömmer aldrig.

Dessa saker skulle kunna sägas vara hot mot demokratin. De skulle också behöva diskuteras i långform. Där alla berörda parter tillfrågas och ambitionen är att skapa en bred konsensus.

Fast det händer inte. Kommer inte att hända.

För tårtan drabbade ju någon vi känner. Kompis Jimmy.

Allt det där andra drabbar ju bara folk vi inte känner. Såna där medborgare som försöker leva vanliga liv, vanliga vardagar, med vanliga röster.

Varför skulle de känna sig berättigade att delta i demokratin? Vem inkluderade dem?