Gammelmedier for dummies

Det finns, avrundat till närmaste tvåtal, två sätt att se på gammelmedierna. Det kan vara lätt att missta dessa två sätt för varandra, vilket gör det viktigt att skilja mellan de tu.

Det ena sättet är att se till ägarförhållanden och arbetsvillkor. Gammelmedierna ägs företrädesvis av vinstintressen, som företrädesvis är intresserade av att generera vinst. Vilket lägger press på de ansällda att arbeta snabbt, effektivt och inte alltid med den mest gedigna av bakgrundsresearch. Ju mer material (i text, bild och ljud) som kan produceras billigare, desto bättre - eftersom content är både king och cash.

Detta i kombination med den ständiga konkurrensen från andra gammelmedier (och, i all brutal rakhet, allt annat i hela världen som inte involverar uppmärksamhet till de egna kanalerna) leder systemiskt till att utbudet blir ytligare, mer sensationellt och snuttifierat. Ingen har detta som uttalad agenda, men det utvecklas ändå i den riktningen.

Med resultatet att djupgående analyser av vår samtids misär och möjligheter uteblir, till fömån för återpostande av Youtubevideor, scoop om B-kändisar och spekulationer om vem som blir nästa bondefru. Samt de otaliga x-chocker som skakat löpsedlarna de senaste decennierna.

Det är det ena sättet. Den här raden är till för att markera att texten nu börjar handla om det andra sättet.

Det andra sättet består i att se det som händer som ett resultat av en konspiration. En populär sådan är den ständigt närvarande PK-konspirationen, som systematiskt letar upp allt som inte är politiskt korrekt och lägger locket på kring detta. Vilket resulterar i att ens aktuella frågeställningar (vilka de än må vara) aldrig ser dagens ljus, och att de aspekter av dem som faktiskt gör det är så pass hårt vinklade att de inte tillför någon förståelse till den intet ont anande allmänheten.

Det behöver inte tilläggas att det finns något av en skillnad mellan dessa två sätt att se på saken. Inte minst i hur en förhåller sig gammelmedierna som fenomen. Att anse att PK-medierna är ockuperade av en kår fanatiska ideologer som med järnridåinspirerad järnhand kväser all opinionsbildning, och i alla praktiska bemärkelser är att betrakta som en fientlig makt - sätter onekligen sina spår.

Särskilt i jämförelse med den som anser att gammelmedierna "bara" är systemiskt och institutionellt dysfunktionella i relation till den granskande roll de borde ha. Att de fyllde (och sporadiskt fyller) en viktig funktion genom att hålla anständigheten uppe.

Ändå blandas dessa två sätt att se på saken ihop. Kritik av ytlighet och bristande faktaunderlag översätts till uttryck för PK-mediernas hegemoniska förtryck, och i förlängningen koopteras all mediekritik av konspirationsteoretikernas teoribygge. Det blir, för den som inte orkar tänka ord som "institutionellt dysfunktionell", sak samma - gammelmedier, PK-medier.

Detta är inte en önskvärd utveckling.

Gammelmedierna skriver inte om ett antal saker de borde skriva om. Detta beror inte på att det finns en tystnadens konspiration, utan på de arbetsförhållanden skrivandet sker under. Att skriva fem-tio snabba artiklar om teve-kändisar genererar mer vinst än att skriva en sammanfattning av det senaste beslutet från Riksdagen, och således är det där mediefokus hamnar.

Ingen konspiration behövs för att förklara detta. Och ingen konspiration behövs för att hacka detta.

Det enda en behöver är insikten att journalister är under press att prestera så mycket som möjligt så billigt som möjligt. Och därmed är eld och lågor över enkla historier, enkla sammanhang och enkla punchlines.

Gör det enkelt för dig.