Sunday, August 11, 2013

Upphovsrätten som sålde mer än din själ

Att diskutera upphovsrättslagstiftning är ibland en ytterst surreell upplevelse. Inte minst som skillnaden mellan upphovsrättsfrågor och upphovsrättslagstiftning verkar vara en av de mest ogenomträngliga skillnader sedan det första skivade brödet hårdnade.

Vilket inte bara är en träffande metafor, utan även anledningen till att så många fastnar i sina underfinansierade skyttegravar. Oftast utan att veta om att de befinner sig i vare sig en skyttegrav eller ett underfinansierat tillstånd.

Så här kan det se ut: någon skriver ett långt och utförligt resonemang angående behovet av reform i upphovsrättslagstiftningen, och pekar på att det eviga kravet på hårdare straff för upphovsrättsbrott leder till sådana saker som ett urholkat rättsmedvetande, en ungdomsgeneration som tar för givet att deras vardag är kriminell, ett näringsliv som låter bli att investera i landets digitala ekonomi eftersom de inte vet var gränsen mellan innovation och kriminalitet går, en kvävd kreativitet hos artister som aktar sig noga för att låta för lik någonting annat i rädsla för att bli stämd, arkivarier som låter bli att bevara oersättliga kulturskatter eftersom upphovsrättsinnehavarna skulle kunna dyka upp och kräva deras institutioner på ohemula mängder pengar, - och så vidare och så vidare.

Varpå någon svarar med frågan: men hur ska artisterna få betalt?

Ni märker två saker här. Både surrealismen och skyttegraven. Det surreella ligger inte minst i det dolda antagandet att det på något sätt skulle sluta vara problem att en hel ungdomsgeneration dagligen begått kriminella handlingar (och antagit den attityd mot lagen som ett konstant kriminellt leverne för med sig) - om artister fick betalt.

Jotack.

Det tragiska i det hela är att alla dessa hårdare tag som den hårdare upphovsrättslagstiftningen för med sig inte leder till att artister får betalt. Att sätta ungdomar i fängelse leder inte till att de helt plötsligt lägger en större del av sina icke-existerande budgetar på att köpa kulturprodukter. Inte heller kommer hotet om att sätta dem i fängelse eller att ge dem enorma böter att öka konsumtionsviljan. Och om vi frågar artisterna själva ifall de vill att deras alster ska avnjutas under hot om juridiskt våld, så kommer en övervägande majoritet att tycka att frågan är absurd. Av naturliga skäl.

Problemet för artisternas del är inte att folk piratkopierar. Deras problem är att de har ett uselt kollektivavtal, och att de krafter som skulle förhandla fram bättre sådana är upptagna med att lobba för hårdare upphovsrättlagar.

I stället för att ta till vara på sina medlemmars intressen. Eller dina, för den delen.

Det behöver inte vara så. Det behöver varken vara skyttegrav eller underfinansierat. Det kan förändras. Men bara om de som säger sig verka för artisters bästa tar sig i kragen och faktiskt lägger manken till att göra det som behöver göras för att komma till bukt med det samtida fenomenet att kulturarbetare allt oftare cyniskt exploateras av de företag som skriker högst om vikten av hårdare upphovsrättslagstiftning.

Däri ligger skillnaden mellan upphovsrättsfrågor och upphovsrättslagstiftning. Låt ingen lura i dig någonting annat.

Flattr this

No comments:

Post a Comment