Varför jag hatar frågan "men hur ska artisterna få betalt?"

För det första: frågan framställer artister som marknadsmässigt handikappade mähän som inte har några som helst förmågor att agera självständigt i några som helst ekonomiska bemärkelser. Den förutsätter att artister är lata, korkade, oföretagsamma och på det hela taget motsatsen till aktiva människor. De framställs som viljeslösa offer som inte under några som helst omständigheter kan agera på egen hand, någonsin.

Det behöver nog inte sägas att detta inte stämmer. Alls.

Om du är en artist som inte känner igen dig i den här bilden - grattis. Du har härmed tillgång till internet och alla de möjligheter det erbjuder i form av gratis marknadsföring, effektiv PR och distribution av information. För att inte tala om de möjligheter som tillgången till större delen av det bevarade mänskliga kulturarvet medför för dig och din verksamhet. För dig och alla andra i samhället.

För det andra, så gör det politik till en branschfråga. Det skulle kunna tänkas att internet är en förändrande kraft jämförbar med tryckpressen eller den industriella revolutionen, med övergripande strukturella implikationer för samtliga delar av samhället. Och att det politiskt kloka att göra vore att försöka förstå dessa förändringar och proaktivt anpassa relevanta rutiner och policys i ett helhetligt förberedningsarbete.

Men nej - i stället det handlar om hur en viss enskild given bransch ska klara sig. En bransch som säga bestå av artister, försatta i den totala hjälplöshet som beskrivs ovan.

Det kan få vem som helst att vilja slita sig i håret.

För det tredje så är det en himla dum fråga, rent generellt. Hur ska artisterna få betalt? Det enkla svaret är att de ska få betalt precis som alla andra - via anställningskontrakt eller kundkontakt. Det kan förvisso hävdas att artister är en speciell kast av människor som har närmare kontakt med Gud än alla andra, men det är en märklig utgångspunkt att formulera statlig policy utifrån.

Det är dessutom svårt att operationalisera denna utgångspunkt - hur dras gränsen mellan artister och ickeartister? Och hur handskas med problemet att vem som helst med en dator och lite envetenhet kan börja producera artisterier på tillräckligt stor skala för att kunna bli ett eget namn? Blir det en flexibel gräns då, där de som gör saker efter ett tag blir upphöjda till artisternas panteon? Eller finns det bara plats för ett visst antal artister om året? Eller -

Oklarheterna staplar sig på varandra. Samhällsanalys, tack.

För det fjärde -

Behövs fler anledningar? Egentligen?