Formellt goda argument

Ibland blir jag direkt trött. Inte av att ekonomin tycks vara någonting av en perpetuum immobile, inte av att jag inte har något favoritfotbollslag som kan muntra upp mig när de vinner, inte heller av att det krävs oförutsägbart mycket arbete för att hålla 2022 igång. Nej. Den direkta tröttheten består i att det ibland verkar som att jag går omkring och överskattar mina medmänniskor i onödan.

Now, vi akademiker är förstås luttrade vid detta. Å ena sidan kan vi inte utan vidare utgå från att alla läst det vi har läst och argumentera som om allt är självklarare än radioaktivt vatten; å andra sidan kan vi inte heller utgå från att de är direkt dumma i huvudet och skriva saker och ting på näsan på dem. Det ligger liksom i sakens natur att någon slags pedagogisk kompromiss mellan det ena och det andra måste till, där saker och ting kommuniceras på ett sådant sätt att  det sammanfattar summan av ens inlästa kunskap på ett kärnfullt vis utan att för den skull trycka ner åhörarens ansikte i gruset, skrubba det fram och tillbaka och därefter betona att denne är lite korkad som inte förstår.

Det ligger i sakens natur.

Ändå är det just detta den formellt gode Alf Svensson gör i sin debattartikel angående det så kallade Smile 29. Det den formellt gode Alf gör är att utgå från att vi är så lättledda att det räcker med att hen säger att saker och ting är på ett visst sätt för att allt eventuellt tvivel ska vara undanröjt och diskussionen vara över. Det är inte bara detsamma som att klappa oss på huvudet och säga att vi inte förstår bättre - det är dessutom argumentationsmässigt rent förkastligt.

Ni ser, att säga att saker och ting är på ett visst sätt är inte att argumentera för detta. För att argumentera för någonting så krävs det att en lägger till så kallade "argument" för att stödja sin tes. Om vi utgår från att "för att jag säger så" inte är ett giltigt argument i just det här fallet, så ser vi ett flertal tillfällen som den formellt gode Alf hade kunnat smyga in sådana på. Typ här:

Marcin de Kaminiski kommer med hemmasnickrade tolkningar av den skriftliga förklaring som 370 Europaparlamentariker från alla partigrupper (även från vänstern, de gröna, socialister och liberaler…) och jag skrivit under. Med den sortens argument skapar han ingen trovärdighet för sin sak. 

Det börjar bra med hemmasnickrade tolkningar. Det för omedelbart tankarna till att saker kanske inte är som de borde, och skapar en förväntan att den formellt gode Alf ska beskriva exakt varför den hemmasnickrade argumentationen inte håller.

Visst är det synd att den där beskrivningen aldrig egentligen kommer?

Här sitter vi läsare i spänd förväntan och väntar på att få se Marcins hemmasnickrade argumentation smulas sönder tills inte ens fotknölarna blir kvar, och vad händer? Jo, den formellt gode Alf går vidare som om den redan hade demolerats, och ingenting mer behövde sägas därom.

Rationell debatt där argument ställs mot argument, möt ansiktsskrubbande grus.

Den formellt gode Alf avslutar sedan texten genom att tala om just ett gott debattklimat. Jag är inte helt säker på att det är en helt lyckad avslutning. Särskilt inte då hela Smile 29 i sin essens var en argumentation vars enda syfte var att skrämma upp folk så pass mycket med tal om barnporr och dylikt att de skulle skriva under på närmast vad som helst.

Med den sortens argumentation skapas ingen trovärdighet alls.

Och den gör dessutom så att jag blir trött i huvudet. Jag må ha en tendens att överskatta mina medmänniskor lite då och då (jfr Bauman 1993), men - borde inte en så erfaren och formellt god politiker som Alf kunna argumentera lite bättre än med rena skuggargument? Är inte formell godhet någonting som implicit uppmanar till ärlig argumentation snarare än till det retoriska fulspel som bara mindre formellt goda partier förfaller till? -